Have a Bell-fit

Jag har inte bloggat på flera ...är det månader eller år? Det känns nästan svårt. Som att det finns oskrivna regler över hur jag borde skriva om mitt egna liv när andra ska läsa, regler som jag med varje ord bryter mot. Kanske blir det lättare om jag fortsätter. Tror att det är en sorts självterapi om man börjar blogga; dagens framtidsutvecklare tillbringar hellre tid framför datorn än att skriva i en dagbok men principen samt resultatet tror jag är desamma. Jag vet inte exakt hur detta ska hjälpa mig, men kanske man ska omfamna klichéerna med att skriva ner sina tankar så att man får större fokus och klarhet över dem?

alla mina tankar är jag nog inte redo att skriva ner, men en lista över saker jag så gärna vill göra som jag tänker på väldigt mycket kan jag nog klottra ner utan att det gör större skillnad. Babysteps, right? 

Efter min första solsemester med systrarna till Grekland har en stor dröm blivit att resa (snacka om kliché).

När jag varje dag går förbi ridskolan nära mitt hem är en annan dröm nu att återuppta mina ridlektioner.

Efter att ha börjat läsa igen och Paulo Coelho står högt på min lista har en gammal gömd-i-byrålådan- dröm återkommit om att skriva en bok.

Efter att äntligen återfått orken att kolla på indiska filmer, vill jag så gärna börja dansa indisk dans igen. Kanske göra en personlig video som jag brukade göra förr?

Jag vet inte varför men drömmen att bli duktig på pianospelande dyker upp och jag letar (och har tror jag hittat ) ett nytt piano. 

Den största drömmen som måste uppfyllas och som betyder mest i mitt hjärta men som kanske betyder minst eller inget för någon som läser det....att besöka Najaf....snart...inshalla...